Till startsidan

Gun-Britt om sig själv

Gun-Britt på semester vid Nyköpingshus

Jag föddes en kall januarikväll 1956. Klockan visade 22.00 när jag gjorde entre till denna världen på Skellefteå BB. Fem år senare fick jag en lillebror som lystrar till namnet Sven. Våra föräldrar Gunnel och Allan är döva, så vi fick förmånen att vara CODA-barn. (Pappa Allan dog den 4 november 1996 - saknar honom. Mamma Gunnel, bosatt i Skellefteå, är en still-going-strong lady.)

När jag var i de tidiga tonåren läste jag en gång i en bok att söta flickor inte skulle ha rött hår, fräknar, glasögon och tandställning. Gissa vem som hade allt detta?.. Av en slump hittade jag sedan en salva som kunde ta bort fräknar. Det är säkert - det stod så på innehållsförteckningen! Gissa om den salvan började användas flitigt av mej? Men tänka sej: fräknarna finns fortfarande kvar.

Tecken för 'I love you'

Jag utbildade mej till teckenspråkstolk på Västanviks Folkhögskola utanför Leksand. Efter att ha arbetat som tolk för döva och dövblinda i drygt 25 år jobbar jag numera som samordnare på Tolkcentralen i Luleå. Tillsammans med Peo bor jag i en mellangrå enplansvilla i byn Rosvik. Från ett tidigare förhållande har jag två barn, nu vuxna: Sofia och Daniel.

Jag gillar pingviner, Rabarberstänger och är Piggelin-periodare. Som person är jag humoristisk, har nära till skratt men även till tårar och då speciellt när jag tittar på TV och ser något som berör mej. (Alltså när jag inte har slumrat till i TV-fåtöljen!) Får jag frågor som jag inte kan kommentera eller svara på direkt, blir jag eftertänksam och vill fundera ett tag innan jag säger något.